Slut för ffonedirection.

Date: 2013-09-12 / Time: 21:42:05
Ni frågar efter mig, ni undrar när nästa kapitel kommer och hur allt kommer sluta. Jag är ledsen, men det är inte mer än rätt att nu säga att jag inte kommer uppdatera här längre. Jag vet, dumt av mig att inte skriva detta tidigare men bättre sent än aldrig.
Men min glöd för att skriva har slocknat. Jag har inte det där draget till skrivningen som jag hade när jag började, då jag kunde skriva 3 kapitel om dagen (dock mycket kortare än de flesta) och ända upp till When Love Takes Over. Det var så kul, lärorikt och underbart! Aldrig varit med om något liknande faktiskt.
Jag är lite ledsen på mig själv får jag erkänna. Jag känner själv att jag har en speciell koppling till skrivandet, en förmåga att kunna förvandla ord till verklighet. Lite så. Och att jag inte kan använda den med passion... Jo, det känns hemskt tråkigt, dåligt och dumt. Jag vill verkligen ha tillbaka den där glöden, för nu har mina författardrömmar dött då jag inte finner den längre.

Så jag, Evelina, får tacka för mig för denna gången. Jag är jätte ledsen, men ni anar inte hur tacksam jag är över allt Ni gjort för mig och stöttat mig igenom dessa noveller. Hållt mig på topp och tagit mig till en nivå jag aldrig trodde. Jag har varit bland de 5 mest lästa och besökta One Direction novellerna och det kan jag inte tacka nog för. Alla kommentarer, meningar och fina ord... Det är obeskrivligt. Så tack.
Bloggen kommer att stå kvar, men alla minnen, inlägg, kommentarer - ALLT. Ser ingen anledning till att radera den.

Ni finner mig numera på min personliga blogg http://evelinafriman.blogg.se <- och ni får gärna hänga med mitt liv som en tonåring i storstaden Göteborg. Mycket influenser av webbdesign, foto, mode, vardag och hästar. Kommer nog i framtiden lägga upp noveller, alltså one shoots.

Fast vem vet, jag kanske kommer tillbaka en dag? Det kommer ni i så fall att få veta då.
Men nu är det slut tills dess och jag hoppas ni har fått ut lika mycket glädje från denna bloggen som jag har fått. Det har varit en otrolig resa för mig och öppnat flera möjligheter. Tack ännu en gång.

Med kärlek,
Evelina Friman


Different Me - Chapter 4

Date: 2013-07-22 / Time: 17:25:00

I'm leaving now Blair, I'll be home before 10pm!”
Jag satte mig hastigt upp i sängen. Perfekt. Inte för att jag visste hur min kväll skulle sluta var jag i alla fall säker på min sak. En nervositet gnagde ändå i magen på mig. För mig var det en stor sak, men en liten för kanske andra tonåringar.
Jag trippade ner för trappan och små sprang in i hallen. Jag knöt på mina vita converse och försäkrade mig sedan om att allt var med i plånboken innan jag kunde gå utanför dörren med väskan över axeln. Jag låste dörren bakom mig och gick sedan med nervösa steg mot mitt nästa mål. Innerstaden.

Min blick gick från sida till sida medan jag korsade den trafikerade vägen med bussar och bilar. Jag hoppade till när ringklockorna från alla passerande cyklar for förbi. Tutande, gasande, ropande. Alla okända ljud var stressande. Centrum var det stället jag har spenderat minst tid kan man säga. Jag var inte den tjejen som gick i affärer, tog en fika eller hängde omkring med andra. Jag var ju den som var hemma, skötte mina läxor... Men det har ni nog förstått själva.
Det hade blivit så sen jag miste halva min familj. Stora utrymmen hade blivit tomma. Min mamma hade alltid varit där för mig. Hon var liksom en blandning mellan den jag är och den jag vill bli. Den där perfekta mixen, personen. Hon var min hjälte.

Jag läste den stora skylten och uppfattade namnet. Med ett djupt andetag öppnade jag dörren och ett plingande ljud uppmärksammade en anställd.
”Hello, can I help you?”
”Yes, I've booked time here from 4pm.”
”You're Blair Harris?” Jag nickade. ”Welcome! Take a seat.” sa mannen med ett leende.
Jag tog plats på den bekväma stolen. Ett stort svart skynke gömde min tana kropp. Mannen log mot mig.
”What I understand you wanted something new?”
”I want a make over.” orden klingade i mina öron.
Hans mun formades till ett o, men ögonen visade utmaning.
”Then you have come to the right place, love.”
Jag log.
”You've a beautiful faceshape. Lets see your hair.”
Han tog ut klämman och placerade den på skivan framför mig. Håret föll ner på mina axlar. Han drog sina fingrar fundersamt genom mitt hårt.
”How about keeping the length, color it and cut it up?”
Jag la huvudet på sne.
”You've my agreement.”
Han klappade exalterat med händerna.
”Well, I'll turn you around and letting it be a surprise.” sa han finurligt.
Efter en snabb tvätt i håret blev jag placerad i den vända stolen. Med en tidning i händerna lät jag mitt hår vara i hans händer. Men när ett klippljud klirrade i mina ögon kollade jag genast upp.
”That wasen't in our deal.” sa jag och kollade envist framåt.
”Trust me.” sa han bara och jag svalde nervigt.
Fler klippljud blev det och jag bet mig i läppen. Jag lät min koncentration vara ner i tidningen.

”Violá.”
Med en snurr kom en suddig bild framför mig. Jag yrade till lite av den hastiga rörelsen. Jag sträckte mig exalterat efter glasögonen som befann sig framför mig. Mina ögon vidgades av synen i spegeln. Min haka föll ner till marken och jag ställde mig hastigt närmare spegeln och betraktade det nya håret jag fått. Mina händer rörde alla hårstrån från alla vinklar. Jag pressade ihop läpparna som sedan bredde sig i ett stort tandaleende. Min gamla råttbruna hårfärg hade ersatts av en vacker chokladbrun färg. Ljuset glänste på längderna och mina fingrar gick lätt igenom hårsvallet. Lätt uppklippning med mittbena. Jag kände knappt igen mig själv.
”Told you.”
Jag kollde bakom mig och insåg att jag hade glömt av omvärlden för en stund. Jag tänkte precis öppna munnen när han bara skakade på huvudet.
”You're welcome. And you know what? Keep this straightener as a gift for free.”
”Thank you.” pep jag.
Jag tog min jeansjacka över underarmen och hängde min axelbandsväska över axeln. Kassen i handen med plattången och med ett tryck möttes jag den stressande atmosfären igen. Jag var tvungen att kolla mig runt om innan jag fick upp i huvudet om vart min nästa destination var. Med ett djupt andetag satte jag kurs mot optiken. Eftersom det bara var ett kvarter bortåt öppnade jag den trögare dörren och mötte en annan tyst och stilla atmosfär. Den folktomma salen gjorde att jag kunde gå raka vägen till disken där en vänlig man mötte mig.
”How can I help you?” sade han.
”I called yesterday and asked around this with contacts.”
”Ms Harris, right? Yes, I just have to make a new vision on you and there after send the results our contact-makers. After that you'll have your contacts in three days.”
Leendet smög sig upp på mina läppar.
”I can't wait.”
Jag tackade och steg sedan ut ännu en gång och kollade upp på himmelen. Den mörka blåa färgen mötte det oranga sken solen lös. Färgkombinationen var ett faktum och automatiskt kollade jag på klockan för att få en ordentlig uppfattning om urets egentliga tid än bara ”det börjar bli sent”. Lång visare på tolv och kort visare på sju. Jag suckade en kort suck och satte mig på en bänk.


KAPITEL FYRA
Jag försvann. Förlåt mig...

Different Me - Chapter 3

Date: 2013-06-14 / Time: 22:29:00

 

Min blick kikade under båsen och försäkrade mig om att det var tomt. Sen släppte bara allt, min röst bröt ihop tillsammans med mina rinnande tårar. Förtvivlat hängde jag mig över bänken och bara skakade huvudet. Jag kollade sedan upp och inspekterade den hemska synen. Den mobbade synen. Jag svalde hårt. Så många frågor bakom mina straff.
Vattenkristallerna på mina kinder sken upp av de vita lyset på toaletten. Jag strök undan dem med handens översida och kvävde gråten. När som helst kunde en bara komma in. Många pinsamma stunder har det varit och jag har bara försökt spela med.
Jag vände mig om och la armarna i kors. Jag svalde klumpen i halsen och drog än en gång handen under mina ögon. Jag ställde mig och kollade på båsens dörrar. Dess klotter var rena rama nojan. Hjärtan, namn, löften,ord som beskriver hur mycket dem hatar livet... Ja, allt ett tonårsliv kan innehålla. Faktiskt fanns min skrift bland dessa mästerverk. Även om jag helst inte ville dela mina känslor.
Röster hördes utanför toan. Dörren öppnades och snabbt sprang jag in på toan längst ner och ställde mig på locket.
”Is she here?” sa en röst.
”I'm sure she is.” sa en annan.
”Well, do it quick.”
Mina läppar var hårt sammanbitna medan jag lyssnade skarpt på rösterna. Jag drog mina knä tätt intill mig och knep igen ögonen. Det gjorde så ont i hjärtat...
”Hope that little fag sees it.” sa den ena rösten igen.
”Lets go.”
Sen blev det tyst igen. Jag snörvlade till och kom på mig själv med min kladdiga tröja. Jag suckade och bestämde mig för att det var mitt minsta problem just nu. Jag klev ur båset. Blicken chockerade mig. Den röda färgen som klädde spegelns blanka jag. Min underläpp började darra hysteriskt.
”No.” viskade jag för mig själv.
Meddelandet var en mardröm som blev verklighet. Verkligheten var verkligen en mardröm. Jag kunde höra klockan ringa in utanför. Jag spände mina händer och bara kollade förvirrat omkring.
U useless little slut can go and drink bleach. But... Don't forget ur pudding. OXOX
”What I have done to deserve this shit.” svor jag för mig själv. Högt.
Ilskan inom mig bara brann. Utsidan visade annat, sorg. Jag klarar inte av mer. Jag har sårats för många gånger än vad en tjej egentligen ska klara av. Åren har varit långa sen sjätte klass då allt började. Då var det små problem som har växt och blivit gigantiska. Att jag än står med egna ben på jorden kan vara ett mirakel. Min kropp har tagit mer stryk än vad man kunde tro.
Jag ger inte upp. Men det ska inte fortsätta. Jag inspekterade min självbild på den stora spegeln med texten. Jag tog armen mot tofsen och släppt ut knuten i mitt hår. Håret föll spretigt över mina täckta axlar. Långsamt bar jag av glasögonen och bara stod där. Stod där och inspekterade mig själv. Jag vred snett på huvudet.
En idé slog mig. Kanske, bara kanske att det kunde funka. Som en stor brand slog i huvudet på mig. Utom kontrollen eller förstående över situationen sträckte jag mig efter den gömda pennan bakom pappershållaren på väggen. Jag ryckte upp korken och och lutade mig över handfaten.
We'll see bitches. OX
Jag slängde pennan i papperskorgen och lämnade sedan tjejtoan. När jag kom ut i korridoren kollade alla konstigt på mig. Min blick brände ner i golvet. Jag var trött på att spela oskyldig. Men jag lät ändå hålla munnen sluten. Jag har bestämt mig. Det krävs stora åtgärder för stora problem.
Jag låste upp skåpet och tog min väska över axeln. Viskningar hördes bakom mig. Jag öppnade dörren och lät solens strålar lysa på mig. Jag stannade till och kollade på massakern jag hade skapat. Blickarna var frågande. Med ett säkert flin mot publiken vände jag sedan på klacken och satte fart för på fötterna. 
Inom några korta minuter slängde jag upp grinden och kunde gå raka vägen in i huset. Jag sparkade av mina skor och slängde av väskan. Mina rörelser och gester var väldigt bestämda. Innan jag kommit längre än hallen stod min pappa framför mig.
”What's that noise?” sa han med skrynklig panna.
”Dad, please.” bad jag.
”Tell me whats going on.”
Nothing.” svarade jag kort.
”Blair Harris, now you're telling me-”
”Something needs a little change.” andades jag ut.
Hans pannan blev ännu mer skrynklig än förut. Vecken blev tydligare. Han stod som ett frågetecken.
”And what do you mean with that?”
”I want to change!” utbrast jag.
Han skakade bara på huvudet.
”I'm not letting you do that. You're my baby girl.” sa han med oförstående blick.
Jag tog ett djupt andetag och försökte slappna av mina spända muskler.
”Excuse me. I'm going to my room.” sa jag och gick förbi honom.
I trappan hörde jag honom mumla något i stil med ”åh, dagens ungdomar” men ignorerade saken.
Mina planer får bara inte gå i spillo.


KAPITEL TRE
Tack för allt! Ligger lite efter i skrivandet... Därför var detta uppskjutet. Hoppas ni förstår... x

Different Me - Chapter 2

Date: 2013-06-08 / Time: 22:00:00

Jag pressade in böckerna i skåpet, drog igen det och pluggade in lurarna i öronen. Med en lätt vickning rättade jag till glasögonen och satte mina steg mot utgången. Vädret fortsatte att samarbeta med oss och solen var nu på sin högsta punkt. Fjäderlätt tog jag plats på träbänken i min ensamhet, bortsett från den låga musiken förstås. På avstånd betraktade jag gängen som var på andra sidan buskarna. Genom ett diskret kikhål kunde jag se så gott som allt utan att ens försöka spionera på samhället. Jag fick se vilka som langade tobaken eller skrev ner nummer. Ju mer jag suttit här har jag lagt märke till att alla hade sin plats att vara på. Samma ställe varje rast.
Jag suckade och stängde mina ögon. Lät luften fylla ut mina sinnen och höra vartenda rörelse runt om mig. Några steg kom närmre på gruset. Jag kunde så gott som bara räkna hur många det var bara av att lyssna. Men nu var det inte flera, utan en som gick med tunga snabba steg. Jag stängde av musiken helt och hållet.
”Lou, where the fuck is my cap?” hörde jag hans röst över gården.
Jag öppnade hastigt mina ögon och kollade nervöst omkring mig. Min puls ökade av pressen. Den låg i tryggt förvar i mitt skåp. Men varför skulle ha misstänka mig. Jag var luft för sådana som honom. Vid det här laget hade jag lärt mig vilka gränser det är, och det krävs en tackling för att han ska se mig. Alltså var jag inte där igår.
You came out without it yesterday.” svarade han tröttsamt.
Fuck.” spottade Harry ut.
I samma stund ringde klockan in. Jag lämnade min plats tom och gick med snabba steg till trappen mot dörren. Men det var för sent. Två armbågar från Harrys gäng trycktes i min sida och jag hann rädda mig i sista stund mot metallräcket. Jag jämrade till av den tillfälliga smärtan. 
”Watch out!” röt Zayn med ett smil.
Små skratt spred sig i grupperna och jag kunde bara hålla mig om min högersida medan alla gick helt okänsliga förbi. Inte en fråga om hur det gick. Jag lyfte blicken och kollade upp i det blå, tog tre djupa andetag och knep ögonen. Snabbt öppnade jag sedan dörren och svalde hårt. Korridorerna var tomma och jag kunde stressa fram till skåpet utan förhinder. Knappt tre minuter senare öppnade jag ursäktande dörren till lektionen. Blickarna brände på mig, bara känslan av dem fick håret på mina armar att resa sig.
”You're late.” sa Mrs. Donovan utan att lyfta blicken.
”I were at the toilet.” svarade jag och satte mig på min plats.
”Thats why you have breaks.” svarade hon kyligt. ”So, lets open your books at page 37!”

Jag rättade till glasögonen medan jag gick genom korridorens hysteri. Det var lunchrast. Faktiskt de som jag ibland fruktade mest. Alla dagar var olika, men något sa mig att detta kunde bli bland de värre.
Jag puttade upp slungdörrarna och ett väldigt tjattrande fyllde mina öron. Min blick betraktade de upptagna runda borden. Som vanligt satt gängen på sina statusbestämda platser. Om man satte sig fel var det... Trubbel. Att se nya elever träda in och ta ett bord kunde vara hemskt. Bortförda med en gång. Eller inte, men oftast. Jag skakade av mig tankarna som fick mig att minnas. Jag tog en plats i kön och betalade lunchen. Mattanten slevade upp en köttgryta på tallrik tillsammans med ris. En chokladpudding till efterrätt placerades på brickans högerhörn. Jag vände mig mot salen och siktade in mig på ett bord längst ner. Tomt, för ovanlighetens skull. Jag placerade ner brickan på bordet och satte mig ner på den platta bänken. Ointresserat petade jag med gaffeln i maten. Tankarna bara cirkulerade omkring som galna hönor, lika yrat som atmosfären här inne. När jag tänker efter så mår jag inte så bra ensam. Jag har bara velat inse det för mig själv att jag kan vara ensam och må bra. Men ju mer jag bara stirrar in i väggen på lunchrasterna blir det jobbigare. Sen att vända blicken och se skratten eka i luften var bara... Orättvist. Ja, livet är orättvist. Att tacklas med det är inte enkelt.
”Ey, Blair!” ropade en röst.
Jag ryckte till och vände mig om. Innan jag visste ordet av det träffade en öppnad plastburk med pudding mitt bröst. Jag ställde mig upp och blundade förtvivlat ,blev sedan som förstelnad. Min mun var som ett enda stort o. Varför...
”Great shot Haylee!” ropade en i salen.
”That colour matches your glasses, nerd!”
Klumpen i halsen växte. På plats lämnade jag allt. Tårarna brände bakom ögonlocken och äcklade blickar träffade mig medan jag tog mig fram genom folkmassan för att komma in på flicktoaletten.


KAPITEL TVÅ
Tack för all respons! Är jätte positiv till detta nu! Och alla tips... Lämna gärna fler! xx

Different Me - Chapter 1

Date: 2013-06-07 / Time: 22:17:00


En arm skakade lätt om min kropp. Jag hummade lite irriterat av morgonrutinen. Mina gardiner var redan bort dragna så det envisa ljuset lös upp hela rummet.

”Time for school, honey.” sa min pappa.
Jag mumlade ett jaja medan jag satte mig på sängkanten och sträckte ut min hopkurad kropp. Jag gnuggade mig lätt i ögonen när jag sedan lämnade rummet för en snabb frukost. Min aptit var inte någon vidare såhär på morgontimmarna. Den brukade bestå av något i rinnande from som jag kunde smutta i mig ur en kopp.
”I'm leaving, don't forget your books.”
Pappa pussade mig lätt på hjässan innan han for genom dörren. Jag tog mig genom huset igen och in i badrummet. Jag lät vattnet rinna några sekunder så jag slapp chocken av det iskalla vattnet.

Piggare steg jag ur duschen och virade handdukarna runt kropp och hår. Jag ställde mig vid bänken och letade reda på mina glasögon som låg på bänken. Klarheten som kom upp framför mig fick mig att sucka djupt... Samma gamla besvikelse. Jag kunde stå och betrakta mig själv i timmar, kommentera fel som jag kunde få höra var och varannan dag i skolans korridorer. Jag må ignorera dem i stunden, men när jag faktiskt kan anmärka dem själv var det värre. Det var ju sanning de talade. Jag svalde besvärat och gick till mitt rum för att leta upp dem vanliga jeansen med en mindre smickrande tisha som totalt dolde min figur. Än en gång betraktade jag mig själv, fast nu i helhetsbild. Medan mina ögon var fästa på min kropp flätade jag mitt fuktiga hår och lät den sedan falla på ryggen. Jag var klar för att möta vardagens kaos.

Jag tryckte upp skolans dörrar och möttes direkt av pappersflygplan som for i luften. Energin såhär dags på morgonen var lite oförståndig. Jag menar, till och med jag var morgontrött. Men ändå for dem mest otänkbara eleverna omkring som dårar innan klockan ens slagit 08.30 am.
Efter att ha pressat mig mellan allt folk kom jag fram till mitt skåp längst ner i korridoren. Jag trivdes ändå här. Det kändes bra att vara lite 'off' från alla andra även jag kunde beskåda kaoset några metrar ifrån mig. Jag rotade fram böckerna för min första lektion. Klockan ringde i korridoren och jag inom kort började det tömmas på människor. I sista stund stiger jag över klassrummets tröskel och går mot min plats. Min plats var min plats. Ingen annan satt här, förutom de som inte gick samma klasser som mig förstås. Längst fram i vänster hörn, mitt egna lilla näste.
Det var segt med matematik på morgonkvisten, men med min hjärna klarade jag mig igenom den. Sist ut ur klassrummet var jag med böckerna tätt tryckte intill mig. Jag sänkte huvudet och försökte gott jag kunde trängde jag mig förbi kropparna som dolde min väg. Men jag gick vidare till mitt skåp och lät metallskåpet dölja mitt ansikte. Jag betraktade mitt ansikte i den lilla spegeln jag satt fast i dörren.
Med en smäll for bakdörrarna upp bakom mig och jag hoppade till. De vita conversen mötte korridorens kalla golv och gav ifrån sig höga, tjutande ljud. Jag kände direkt igen personerna som dundrade in i skolans gångar. Alla visste vilka det var. De tre som fick mest respekt i dessa trakter.
Utan en blick från dem passerade dem mitt skåp och gick rakt igenom folkmassan. Det ända jag gjorde var att se på. Hur, med bara deras självsäkra kroppar kunde skapa en fri väg.
”Harry!” ropade en manliga röst.
Ja, det var så ledaren hette. Harry Styles, den högst satta killen i nutid. Han var den alla ville ha. Med hans intensiva gröna ögon med det stora krulliga håret, och inte tala om hans leende... Tjena, hans smilgropar fick vilken själ som helst att smälta.
Jag lyssnade med slokörat till när Mr. Tennson ropade efter honom. Jag lyssnade så långt jag kunde innan ropen dog ut. Jag kunde fortfarande se han framför mig. Man kan inte neka att inte falla för han, på något sätt och hur lite man än vill. I alla fall är han uppväxt i en av de rikare familjerna. Eller tja, hans ägodelar avslöjade det. Så även hans föräldrars jobb som advokater och var bland de bästa i stan. Det slog mig i tankarna att dem var den ända anledningen till att han ens var kvar på skolan... Men ja, ena dagen kunde han glida omkring i en låg Audi R8 och andra dagen i en nedtonad Range Rover. Bara gud vet vad som har hänt bakom de svarta rutorna. Tanken fick mig att rysa, det var inte så att min skola bestod av oskuldsfulla änglar. Man kan väl säga att ryktena går lika snabbt som vinden, tyvärr kanske.

Skolan ringde ut. Dagen hade som vanligt varit lärorik men ensam. Visst, jag kunde dra mig till dem på nivå. Men ärligt talat trivdes jag bättre med min mobil och ett par hörlurar i öronen. Jag var inte direkt fattig, hade bara mindre bra inflytande på de andra i min skola. Kunde samla tankarna och sitta ute i solen på en bänk. Mina raster såg ut så för det mesta ut som dessa.
Efter att ha lagt ner böckerna i min väska försäkrade jag mig snabbt att allting var med som skulle vara med. Korridoren var tyst. Onsdagar var mina längsta dagar och jag var så gott som alltid sist kvar. Men lugnet smittade av sig och jag hade ingen anledning till att stressa. Gångavståndet till skolan var till min fördel och skippa skolbussens kaotiska atmosfär.
En smäll väckte mig ur mina tankar.
”Harry, stop right there you are!” sa de höga rösten.
”It's just a damn test! I doesn't even do anything with my stupid grades!”
De snabba stegen hörde sig närmare mig och jag fick vara vittne av ännu ett rymmande från rektorns kontor. Harrys långa tana ben hade fördel att ta sig över det hårda golvet. Han iakttog rektorns försök att komma ikapp med att ändra tempot, men i samma sekund pressade Harry upp dörrarna. En vind for in genom korridoren och orsakade ett ljus som silade i korridoren. Han bar en keps på sitt huvud som for av i samma drag han drog upp dörren.
”Suck it!” skrek han och sprang därifrån utan varken pappret i rektorns händer eller kepsen på golvet.
Jag stod bara tyst och tittade på rektorns andfådda andetag.
”Kids these days.” suckade han och efter en stund vände på klacken.
När tystnaden la sig i korridoren stängde jag igen mitt skåp. Osäkert gick jag fram till den gröna kepsen på golvet och tog upp den. Doften av kille fyllde mina sinnen. När en dörr bakom mig och steg hördes närmre spreds en panik i kroppen och nervös tryckte jag ner den i väskan och sprang ut ur skolan. Jag har en av Harry Styles ägodelar.


KAPITEL ETT
Lämna gärna en kommentar, var något extra bra? Lyssnar gärna på era åsikter! x

Different Me - The Coming Back Novel?

Date: 2013-06-03 / Time: 18:33:00
Hej de 70+ som fortfarande kikar in här.
Jag är ledsen för allt. Men jag har behövt denna fritid till mitt privatliv och låtit ffonedirection ligga på hyllan. Men jag har funderat lite och blåst av dammet och kollat på min nya novell som ligger och skräpar i ett dokument. Det kliar lite i fingrarna när jag läste igenom det första kapitlet för mig själv. Jag har saknat detta, det har jag men jag har totalt tappat intresset för Break of Dawn. Min vilja räcker inte till för att skriva klart de 2-3 kapitlena som den borde få till ett avslut.
Så jag funderar, och för min egen skull för att se om jag kan få tillbaka suget genom att publicera den nya novellen, designen och abouten. Jag tror det är lite av det jag behöver för att komma igång. För att ha skrivit dessa noveller har varit bland det mest lärorika jag har varit med om! Och om jag nu kan utveckla mig ytterligare hade det varit helt underbart och kanske väcker intresse för ett större arbete i framtiden.
Så min poäng är att jag först ska göra klart designen, och sedan publicera kapitel 1. Sen se om det blir något mer. Känna på detta igen och få in den där känslan om hur det var en gång i tiden, tssss.

Sen när jag är "mogen" ska jag låta fingrarna glida över tangenterna och få till ett värdigt slut på BOD.

Så vad säger ni? Vill ni att FF One Direction ska börja igen?

Min egna bild från deras konsert 8/5 ♥

Busy busy busy busy

Date: 2013-03-26 / Time: 18:01:12
FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT... Jag är inte död, så ni vet. Och ett extra förlåt för att jag inte har sagt/skrivit något. Men jag är just nu i en svacka där jag har noll inspiraton. Novellen känns inte rolig att skriva på, inget som lockar mig. Vet inte vad som tog död på mig? Det värsta är också att jag vet att ni sitter där och väntar och jag har inget kapitel att leverera. How evil?
Jag tänkte höra lite med er... Samtidigt berätta att jag skriver på en sjätte novell. Ja, ni läste rätt. How come? Jag fick en kväll värsta blixten i huvudet. Jag har samtidigt glidit ifrån Break of Dawn. Men jag har i alla fall skrivit 4 långa kapitel på den nästa i ett dokument. Ny design, cover, header... Ja allt är klart. Det finns på en hemlig testblogg till mig utan lösen så grattis till den som hittar den! (;3)

Jag vet inte hur det blir nu. För det hänger på er, ni som jag har kvar. Så jag ber er kryssa i i denna pollen... x

Break of Dawn - Chapter 27

Date: 2013-03-10 / Time: 17:51:00
Previously in Break of Dawn...
Han skrockade i telefonen.
- You're kidding right?
- No! Everyone at the hospital knows about us and it's not okey! Even the boss. Now I'm just waiting to be picked up by the cop.
Det svaga, blåa lyset sken upp garaget och jag stannade till.
- Liam? 
- Liam?! 
Jag lät handen falla till sidan.
- Liam Payne, you're now arrested, sa männen i blå uniformer.


BILD KOMMER!

Liam's Perspective...
Mina händer var knutna till varandra. Mitt huvud hängde ner med slutna ögon. Väggarna var täta och jag kunde inte inte ta mig ifrån detta enkla inredda rum. Bokstavligen slapp jag stå och skaka galler. Där låg en djup tacksamhet och fick en cell som påminner om de på mentalsjukhus, men inte lika... Stressande. Maten var orörd. Aptiten var försvunnen för tillfället. Jag hade bestämda kläder på mig. En enkel vit t-shirt med svarta, smutsiga byxor.
Det hade gått tre dagar nu sen poliserna tog sig med mig. Rättegången väntar nu inom de närmaste dagarna. Det var all information jag fått. Men jag kände ingen dålig känsla. Allt i mitt huvud hade börjat blekna och jag ville bara få det överstökat. Ibland rullade meningar i mitt huvud om hur jag skulle kunna försvara mig. Jag hade valt att vara min egna advokat. Eller ja, försvara mig själv. Ändå kommer en man vara vid min sida som fått höra lite från mig igår. Killarna fick jag prata med i telefon igår också. De ska visa sitt stöd, vara vittnen... Jag ville bara få det överstökat. Nu nu nu.

Stephanie's Perspective...
Hans röst ekade i mitt huvud. Jag hörde exakt allting, men jag har inte kunnat få honom att veta att jag var där. Alltså psykist... Och nu vet jag inte vart han är. Som försvunnen. Inte någon som vinklar sitt huvud in i mitt rum längre. Ingen som passerar mitt rum onödigt många gånger. Ingen som frågar mig en extra gång hur jag mår.
Med en suck föll mitt huvud i den paffa kudden. Luften gick lika mycket ur mig som ur kudden. Jag vaknade upp igår ur min koma. Var lite borta de timmarna efter. Men piggnat till mycket. De sa tidigare att det är sällan någon kan gå från att vara så dålig till så bra på bara några dygn. Men mitt hjärta var inte att leka med för det. Operation, koma, starka mediciner... Jag kan klara det eller inte. Frågan är hur mycket smärta min kropp orkar stå ut med. Kanske den psykiska smärtan tar över. Smärtan som breder ut det svarta hålet av saknad.
Olika minnen svamlade förbi framför mig. Att saknad kunde ha denna effekten på en. Man så gott som hallucinerar, ser saker som inte finns här. Men jag kan se honom. Hans snälla ögon. Hans sneda leénde.
Jag sträckte mig efter honom. Den verkliga känslan tog över och en besvikelse fick mig att säcka ihop när jag insåg att min hand bara sträcktes ut rak i luften. Inget mer än bara luft.
- Your medication Steph.
Jag kollade trött på den gult klädda kvinnan bredvid mig. Jag tog emot den lilla genomskinliga burken med de 5 olika tabletterna i. Fick vattenmuggen i den andra och på sekundrarna var de borta. Med obehagligt min suckade och skakade jag på huvudet.
- Sarah, where is Liam?
Hennes hår for i gesten när hon vände sig uppmärksamt mot mig. Hon trummade ursäktande på den tomma plastmuggen.
- He's not working here anymore.
- I'm sure you mean something else. Tell me, where is he?
Jag ville bara få svar. Ett ärligt svar.
- I'm telling you he's-
- Stop lying! Why isn't he here anymore?
- The cop took him. And you know why Stephanie, sa hon och vände på klacken.

Tom. Så beskrev jag mig själv just nu. Gick det så långt?
Skuldkänslorna vällde över mig i vågor. Jag kunde inte göra ett smack åt situationen heller, det var det som var det värsta. Allt jag kunde göra var att ligga här, tyna bort. Men det måste finnas något annat att göra. Om han ska ställas inför rätten har jag all rätt till att dyka upp. Mitt tillstånd kan klara det, jag vet det. Han ska inte behöva sitta där ensam. Vi ska göra det tillsammans.


Smått försenat... Nu är kapitel 27 uppe på bloggen!
Jag är så taggad på de sista kapitlena. Vill bara ifrån dessa nu so bad haha. Är taggad på att skriva något enklare sedan, faktiskt. Men frågan är om jag har tid sen. Kanske ska jag göra som dem proffsiga. Skriva kapitlerna i förväg och publicera med tiden. Men kan inte tänka så mycket på det då jag inte ens har någon story... Det är tomt i huvudet på mig. Man vill ju vara unik, men det finns så sjukt många olika noveller?! Nya kommer varje dag liksom. Urvalet är inte lika stort längre liksom.

Whatever, comment your thoughts, 'cause... I love 'em.

Congratulations

Date: 2013-03-09 / Time: 23:17:00
BLOGGEN FYLLER 1 ÅR IDAG, LETS FIRA DIS!
... gick väl si sådär. Men nu är hela novellen färdigplanerad till slutet. Har följt melfesten så det var ju rena själklartheten att se finalen där favvisen vann. Gulle Robin... Men ja. Bloggen firar ju ett år! Unbeliveble! Jag lovade kapitel men jag är så äckligt trött. Får klaga på min mänsklighet i guess. Men ska skriva liite till, så får ni det under dagen imorgon. Förhoppningsvis får jag en skrivar-spree och slänger in ytterligare ett (brukar bli så haha).
Kommer ihåg I'm Special, åh gud. Skäms ju nästan så här nu men ja. Skrev 21 kapitel på... 2-3 veckor? Sinnes ju! Korta, men upp till 3 på dagen vafan. Inga bilder.... Jag må ha utvecklats kan man väl säga under denna tiden.

4 av de 5 olika designerna jag haft här under denna tiden.

Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin

Break of Dawn - Chapter 26

Date: 2013-03-03 / Time: 20:56:23
Previously in Break of Dawn...
Så fort jag tog min hand på handtaget ville jag bara kasta mig in. När jag sedan såg henne ligga i mörkret blev jag rädd. De fördragna gardinerna fick mig att känna panik.
- Stephanie? andades jag och sprang fram.
Jag kände på pulsen. Den fanns där och hölls uppe med hjälp av maskinen bredvid mig. Jag teg ner på mina knän och tog hennes hand. Hon var ju bra alldeles nyss?
- Liam Payne, sa den mörka rösten bakom mig.


BILD

Liam's Perspective...
Hela jag ryckte till av rösten. Men kontrollerat vände jag mig uttryckslöst och höll fortfarande kvar Stephanies hand i min. När jag väl såg vem det var ryckte det i benen på mig. Jag ville bara få ut all ilska, sätta ner foten. Visa att det inte är okej. I mitt huvud hade jag bestämt mig.
- John Verner, svarade jag.
- I'm sorry for what happened to Jack... hans betoning gjorde allt rödare.
- You don't have to feel sorry, sa jag sarkastiskt.
- Tell me what happened to her.
Mina ord var starka och bestämda. Jag svalde hårt och väntade spänt på svar.
- She escaped, svarade han kort.
- Escaped? Why would she do that?
- We don't know. But we got very suspicious when we heard her scream your name and after that she fell in the snow. Crying... All alone.
Stopp. Det finns en gräns och han nådde den på nolltid. Jag reste mig rakt mot honom och kollade spänt in i hans ögon. Hans självsäkra leénde var inget hinder, bara irriterande. Om det inte vore för självbehärskning hade min näve farit genom luften.
- How do you-
- Everyone knows. You know very well that it is against the rules.
Jag gnisslade förargat tänderna. mina fingrar var spända. Allt jag ville var att bara kasta något i skallen på honom.
- Oh, so you mean that I'm the only one who is flirting with our patients? Doesn't you do that you mean?
- No. I just having the perfect charm to let our patients feel comfortable here. It's a hospital you know.
- You are ridiculous, orden silade ur munnen på mig.
- But I'm not the one who's getting in trouble. I'm much more subtle than you, so maybe it's probably time for you to find a good explanation to avoid imprisonment in court.
Jag satte handen frustrerat på pannan.
- Are you serious? sa jag och slängde ut armarna.
John skrattade lågt. Han svalde och lutade sig fram mot mitt öra.
- You'll see, viskade han.
Han lämnade rummet. Jag stod liksom paralyserad. Hela mitt huvud bestod av en massa frågor. Jag vände mig nervöst och satte händerna för munnen och drog dem sedan försvarslöst genom ansiktet. Jag svalde långsamt och andades sedan som om gråten var påväg upp. Jag placerade armarna bakom huvudet och kände en viss panik leta sig upp inom mig. Vad skulle jag göra? Ska jag till rätten? Han kunde lika väl driva med mig. Han var bra på det, erkänner. Men de dåliga vibbarna bara fanns där.
Jag rörde mig fram och tillbaka i rummet och andades. Blickade då och då på klockan och ner på Stephanie.
- I don't know, sa jag ledsamt.
- I just want everything like before. I should've taking the decision earlier. Quit from this place, so we could be together. Find new opportunities... Maybe move from here. Get new jobs. Build a family.
Jag satte mig ner på stolen igen framåtlutad, händerna knäppte i varandra.
- I know that you're hearing this even if you're not showing it. And I'm so sorry. I've never stopped thinking about you. These days have been the hardest time for me. Everytime I walked outside your room... It was a nightmare. I can't understand why I did this to you. I thought it was the best. I was so wrong like... I can't live without you. I need you. I want you to be mine, forever. And we're getting through this too. I'll fight for you.
Jag lutade mig fram och lät mina läppar snudda vid hennes.
- I love you. I'll always do.

Tystnaden fick mig att till slut resa mig upp och lämna henne. Det fanns inget mer att göra även om jag trodde det. Jag kikade en snabbis på mobilen. Sju missade samtal och flertal sms, alla från killarna. De visste att jag skulle vara här ikväll. Medan jag lämnade dörrarna till sjukhuset satte jag kurs mot parkeringen, samtidigt klickade jag på ring upp till Niall som svarade på en bråkdels sekund.
- Hey mate! So, what did she say?
- She was not there...
- What do you mean? Is she...?
-  She's laying in coma. I talked to her. But it wasn't the worst part.
- Liam, tell me what's going on.
- I think I'm going to jail, utbrast jag.
Han skrockade i telefonen.
- You're kidding right?
- No! Everyone at hte hospital knows about us and it's not okey! Even the boss. Now I'm just waiting to be picked up by the cop.
Det svaga, blåa lyset sken upp garaget och jag stannade till.
- Liam? 
- Liam?! 
Jag lät handen falla till sidan.
- Liam Payne, you're now arrested, sa männen i blå uniformer.


Nu är kapitel 26 ute på bloggen!
Först: Tack så OTROLIGT mycket för alla fina ord. Än en gång känner jag mig hemsk att jag inte är rättvis... Sen det andra: Jag har bokstavligen varit helt uppbokad. Verkligen inte en enda ledig dag utan att överdriva. Tidiga morgonar, sena kvällar. Ingen tid har funnits, bara småtimmar som jag har behövt till att vila/lägga mig tidigare. Knappt varit hemma... Men nu är det uppe i alla fall och det närmare sig verkligen. Ni ska veta att det är högst 5 kapitel kvar. Förhoppningsvis ska jag försöka få dem skrivna så snart så denna blir avslutad.
Ni kan i alla fall räkna med kapitel den 9 Mars då bloggen firar 1 år! Självklart innan dess också... ;)

Do whatever you want, men ni vet hur man får mig mer motiverad... x

Break of Dawn - Chapter 25

Date: 2013-02-24 / Time: 21:35:00
Previously in Break of Dawn...
Jag som var påväg ur soffan blev hindrad av hans ord och min kropp som sa lite ifrån.
- And you owe us an apology... flinade Zayn.
- I'm so so so so sorry guys. I don't know what I have been without you in this... Crap.
- It's okey and remember that it wasn't your fault. Nothing. Learn from the past, slänger Niall in.
- Thank you, säger jag ödmjukt med en glädjetår.
Best mates in the whole universe.



Jag sprang allt jag kunde. Jag hade ett mål och det fann jag metrarna framför mig. Mitt hår slog mot mitt ansikte i häftiga rörelser medan jag pressade mig förbi vakter och sköterskor. Jag hade sparkat av mig de varma, trygga tofflorna och lät mina smala fötter möta det kyliga golvet. Jag slängde mig ur trapphusets dörr och ut i en folksamlad mottagning. Jag skymtade Liams huvud försvinna ut i det svarta genom skutdörrarna. Jag skrek hans namn utan minsta tecken på lyssnande. Uppmärksamheten var ett faktum. Jag tog tag i mitt vita klädesplagg i ena handen och trampade mig förbi folket. Jag svalde hårt. När jag passerade dörrarna var han borta. Mitt huvud for från vänster till höger. Kylan träffade min nakna hud med knytnäveslag och håret reste sig av obehag. Mitt hjärta rusade i oberäklig hastighet och paniken slog mig. Min magkänsla tvingade mig att fortsätta. Vindens sus blandades med trafikens oväsen. Oväsnet förde med sig sireners dånande ljud som tog sig allt närmre.
Ut i den kalla snön frös mina fötter. Rökmolnen som bildades från mina andetag for förbi när jag fortsatte. Jag måste fortsätta intalade jag mig. Ett ljus spred kom ut från garagets öppning och jag saktade ner. Den bekanta silvriga Nissan-bilen tog sin vanliga vänstersväng bort från mig. Mitt öga slängdes mot bakspegeln då jag mötte hans mörka ansikte. Rop efter mitt namn hördes bakom mig, sa till mig att stanna. Han åker längre bort. Jag står ensam medan vinterns kalla mörker slår mot min sjuka kropp. Min andfåddhet stoppade mitt syreupptag. Mitt hjärta sved av olika orsaker. Mina ben vek sig. Min kropp hann inte nå marken förrän jag togs emot av någons händer...


Liam's Perspective...
Jag vaknade i soffan. Jag satte mig på soffans kant och lät mitt huvud falla i mina händer. Vid den här tiden hade jag vanligtvis varit uppe på benen sen exakt en timme och tio minuter sedan. Undantaget var ganska brytande mot mina vanligt vardagsrutiner. Men nu hade jag varit isolerad från världen sen den kvällen två dagar tillbaka... Tror det är dags att jag åker tillbaka till sjukhuset. Jag kan ju inte bara sitta här? Mina tankar hade i och för sig cirkulerat om Stephanie, om hur jag skulle säga det. För detta är inte film. Man kan inte slänga sig ut på det viset, rymma verkligheten och köpa en lägenhet i en annan delstat och förhoppningsvis få ett jobb helt utan betydelse för en karriär. Jag är försiktig och har alltid varit det, detta är inget undantag.
Jag reste mig från soffan där jag antagligen somnat från gårkvällen, styrde min kropp mot badrummet för att sedan ta en snabb dusch och skölja av mig några bekymmer. Som en ny människa drar jag handduken över höfterna och sätter på lite kaffe, förbereder en handtermos som jag sedan ska ta med mig. Jag slänger samtidigt en blick på klockan och inser att jag inte kan dra ut på det längre. Men jag måste samla mig lite. Verkligen bestämma mig, för nu känns det så rätt. Jag ska inte kanske, jag ska

Jag pressade tummen mot knappen som fick bilen att pipa till av signalen om att låsas upp. I en vana placerade jag termosen i dryckstället och med en pust satte jag mig ner i förarsätet. Bara en kvart ifrån verkligheten.
Jag satte bilnyckeln i hålet och tryckte på start. Man får faktiskt skryta om den moderna bilen mitt i allt. Men med backen i backade ut från parkeringen och ut på de välbekanta vägarna.
Ju närmare jag kom desto högra blev pulsen. Allt var så gott som vanligt ju, fanns inget att oroa sig för. Jag svängde in på min lediga parkering, speciellt reserverad för mig och stängde av bilen för att sedan stiga ur och låsa den. När jag väl lämnade bilens trygga säte blev jag mer osäker. Tänk om jag får nobben? Tänk om hon inte vill ha mig? Jag hade ju varit fruktansvärd egentligen. Man gör ju inte 'slut' på det viset jag gjorde. På sjuksängen framförallt. Alla dessa tankar tar död på mig långsamt, plågsamt.
- Just walk in like nothing happened, intalade jag mig själv.
Med rak rygg och dold nervositet bakom det självsäkra kroppsspråket satte jag den ena foten framför den andra för att ta mig till hissen. Knapparna kändes ovanligt många men efter några tvekningar var jag säker på avdelningsnumret och träffade rätt. Jag trummade nervöst fingrarna mot benet. Tänk om, det går inte, varför skulle hon, det är fel... Allt ekade. Men jag var säker på en sak, och demonerna i huvudet skulle inte sätta stopp för det.
När dörrarna öppnades möttes jag av just verkligheten. Den hektiska stämningen kändes lite som hemma. Jag svalde och steg ut ur hissen.
- Welcome back Dr. Payne, sa Mrs Devitto stelt bakom disken.
- Thank you, sa jag och log.
Jag rynkade pannan och grubblade misstänksamt. Mer skumma saker är det minsta jag behöver. Istället låste jag upp mitt skåp och bytte om till mina läkarkläder. Den vita rocken gav mig svaga vibbar av obehag men skakade av mig dem. Today is the day. Med ett djupt andetag slängde jag igen skåpet och gick raka vägen mot hennes rum.
Så fort jag tog min hand på handtaget ville jag bara kasta mig in. När jag sedan såg henne ligga i mörkret blev jag rädd. De fördragna gardinerna fick mig att känna panik.
- Stephanie? andades jag och sprang fram.
Jag kände på pulsen. Den fanns där och hölls uppe med hjälp av maskinen bredvid mig. Jag teg ner på mina knän och tog hennes hand. Hon var ju bra alldeles nyss?
- Liam Payne, sa den mörka rösten bakom mig.


Jag suger på detta men okej... Kapitel 25!
Inte rättvist alls. Känner mig piss dålig, hemskt, fruktansvärd... Skriver inte ens bra? Bara stolt över första stycket som låter sämre varje gång jag läser en mening av det. Resten av kapitlet är h-o-r-r-i-b-l-e. Men får stå ut. Har inte tid med tvek. Får ge er detta även om ni inte förtjänar det. Aja, ska försöka bättre mig även om jag säger det varje gång och inget händer. JAG ÄR SÅ DUM.

Aja, blir förhoppningsvis bättre nu när jag vet hur det blri eftersom jag trodde det skulle rundas av efter detta kapitel som istället blev en röra... Ska uppdatera så snart jag kan! 15+ för kapitel 26? x

Break of Dawn - Chapter 24

Date: 2013-02-17 / Time: 21:16:00
Previously in Break of Dawn...
Han tvingade mig närmre hans hårda kropp. Med protest fick jag upp min arm för att med all kraft få till den bästa träff på käften. Hans ansikte hamnade i profil och hans ögon blev som glödande.
- You gonna regret this, silade han mellan tänderna.
- Never, sa jag hårt och knuffade iväg han.
Jag sprang. Sprang allt jag kunde...



Liam's Perspective...
Allting ringde i mina öron. Det var som om allt var avstängt och jag kunde inte göra något åt det. Det var bara en utväg och den skulle jag ta. Ut härifrån.
Jag tog upp min mobil medan jag tryckte på bilnyckeln och låste upp den. Signalerna var räknade. Jag stampade otåligt i marken, hoppade sedan in i bilen och satte i bilnyckeln. Andetaget genom telefonen fick mig hoppa till.
- Liam? Nialls röst fick mig att andas.
- Are you still at your place? frågade jag.
- Yeah, is there-
- I'm on my way.
Samtalet avslutades på mitt kommando. Jag vred om nyckeln och tryckte ner gaspedalen. Utan en enda blick åt varken höger eller vänster tog jag den vana vänsterkurvan ut från garaget. I förvåning drog jag handen under ögonen och snyftade. Det var hemskt. För mycket, sagt ännu en gång.

Niall's Perspective...
- Hello? Liam?
Handen föll åt sidan och jag visste inte vart jag skulle sätta blicken. Jag la undan mobilen på bordet och la inte alls märke till spänningen jag skapat. Jag var just nu i min egna bubbla. Vad var det där?
- Earth calling Niall!
Jag blev nästan skrämd när jag såg hur det krypit intill mig.
- Yes?
Mitt svar var helt utom medvetande.
- What did he say? Was there anything wrong? Louis såg på mig alllvarligt.
- I don't know, andades jag.
- But he is on his way.
- Here?
Jag nickade och svalde.
Dörrhandtaget från hallen klickade till och det blev helt tyst i umgänget. I spänningen följde vi ljudet in hit tills mannen stod framför oss. Blicken var lite av, chockerande. Harry var snabbt på benen.
- What have happened? frågade Harry häpet.
Liams ansikte hade rosat sig i en stark färg, hans ögon var i den samma. Hela hans kroppsuttryck bara skrek lidande. Men han skakade bara förtvivlat på huvudet. Harry la sin hand på hans panna och ryckte till. Han ledde Liam till den lediga plats jag snabbt fixat av hans reaktion.
Efter en stund sitt-låg han i min soffa med en kopp rykande te i sina händer. Tempen var tagen och visade på drygt 38 grader. Hur tänkte han med att ta sig ut i detta utan vinterjackan på? Men ju mer jag såg på honom väckte det stora aningar om att det inte var lyckligt.
- Feel better? frågade Louis från sin kant.
- A little, svarade Liam krassligt men harklade sig snabbt.
- What did really happened there? Cause you look horrible, försökte jag skämtsamt men lugnt.
Han skrattade först men tystnade av. Innan vi ens noterat att ögonen vattnades på honom trog han tröjarmen framför dem.
- I'm so ridiculous. Un-manly, skämtande han för sig själv.
- No, tell us.
Zayn manade på honom. Liam kollade upp, tog en sipp och tog ett andetag.
- Stephanie is my patient and...

Liam's Perspective...
Det lättade en hel del. Jag har ju faktiskt gått och hållit detta borta från... Ja, mina bästa vänner. Även om jag såg på dem att de var besvikna på mig, om att jag rent ut sagt hade ljugit snabbt och rakt in i ansiktet på dem, var smått ödmjuka över situationen. Jag menar, jag uppskattar att de inte skäller ut mig när min patient har dött och min flickvän blir stulen av den mest fruktade.
Men jag gömde mig i mina händer så snart jag avslutat min, som det kändes som, evigt krångliga historia och andades ut. Men jag var fortfarande spänd på reaktion, eftersom ett medlidande inte var helt självklart, med tanke på vad jag har gjort mot dem.
- Really, that shit of a rule can go and suck something because you and her as a couple was the most perfect match I've ever seen.
Häpet kollade jag upp på honom.
- You looked so comfortable, in loved and... happy together. And that kind of spirit should not go waste.
Louis ord fick mig att se möjligheter. Att det är rätt, men jag vågar inte ta riskerna. Jag vågar inte erkänna min rädsla för konflikter. Men nu var glöden tänd. Jag är redo att kämpa mot allt. Säger sinnet.
- You should take her back, but first you have to rest, ler han.
Jag som var påväg ur soffan blev hindrad av hans ord och min kropp som sa lite ifrån.
- And you owe us an apology... flinade Zayn.
- I'm so so so so sorry guys. I don't know what I have been without you in this... Crap.
- It's okey and remember that it wasn't your fault. Nothing. Learn from the past, slänger Niall in.
- Thank you, säger jag ödmjukt med en glädjetår.
Best mates in the whole universe.


Frisk som en nötkärna! (host) - Kapitel 24 is out!
Den där influensan var förjäklig kan jag säga, men nu är jag på benen och på inspirations humör och skriver därför två kapitel samtidigt! Detta ledde även till ett långt kapitel och jag hoppas ni känner er nöjda :D Så jag hoppas ni är spända på fortsättningen, för slutet närmar sig och... Ni ska se vad som väntar där.

Jag är lyckligt lottad att ha er! You're the best, so what about 20+ inför nästa som är snart klart? ;) x

Influensa

Date: 2013-02-13 / Time: 10:58:09
Så fort jag känner mig bättre dyker nästa kapitel upp! x

Break of Dawn - Chapter 23

Date: 2013-02-09 / Time: 19:33:00
Previously in Break of Dawn...
Hon ryckte på axlarna.
- I thought it didn't work between you, sa hon kort. Betoningen var läskig.
- No, svamlade jag med rynkad pannan.
- Or was there a secret affair?



Liam's Perspective...
Nu satt jag och bollade med min lilla tennisboll mot väggen medan mina tankar och fundersamheter fyllde ut vartenda hörn i rummet. Sunni vet. Vet om det som inte längre fanns. Jag gjorde rätt, hur många gånger jag än måste repetera det för mig själv när jag tvivlar på mitt val.
Jag greppade tag om bollen och i svepet la ner den i min skrivbordslåda. Suckarna var regelbundna och bestämt satte jag ner benen men journalen i handen och gick ut i livet. Ett skrikande barn. Pipande apparater. Sköterskor och läkare for hit och dit... Kvällsruschen var igång.
Jag vände blad effter blad. Mina ögon gick på räls men hjärnan tog inte in uppgifterna. Det enda som fick mig att ha någon blekaste aning var rumsnumret. Direkt reagerade jag på det, eftersom Stephanie låg bredvid. Jag trodde det skulle bli enklare. Så fel jag hade. Det fanns bara en sak i mitt sinne och det tyngde ner mig något fruktansvärt. Som om allt påminner mig om henne. Till och med ett nummer som inte ens är rätt.
Jag gick med huvudet hängandes och räknade dörrarna jag passerade. Ingen ögonkontakt skulle göras, jag ska gå raka vägen in till patienten. Inte ska detta hindra mig på jobbet. Vilken terapi...
Så fort jag kom förbi hennes dörr reste jag blicken och vände upp huvudet med ett leénde. Det visar sig snabbt att min teknik var allt annat än bra och visade klara tecken på misslyckande. Mitt leénde försvann och nådde golvet. Mina armar föll längst kroppen och allt var lealöst. Jag svalde hårt och knöt min lediga hand. Synen fick mig på ett sätt att känna sorg och hat på ett annat. John satt vid hennes sida med ett strålande tandaleénde. Deras konversation var säkert roande då hennes dova skratt fick mina mungipor att rycka. Mina ben var utan rörlighet tills en ovälkomnande blick fick mig att så gott som hoppa ett steg till vänster för att komma till mitt egentliga rum. En hastig pust andades jag innan jag knackade löst på dörren med pekfingret. Jag öppnade i ett knarr och mötte en ryggtavla mot mitt håll. Det enda jag såg var hans avrakade hjässa.
- Mr. Donovan? It's time for your medication.
Han svarade inte. Han låg bara kvar utan att röra en vink. Jag hann slänga en blick på journalen för att leta upp rätt mängd och rätt medidinering innan jag skulle störa honom.
- Jack? jag uttalde namnet krävande.
Jag ställde undan glaset och burken. Med nervösa steg gick jag runt säng gaveln och såg bara hur hans ögon var slutna. Inte en rörelse. Mitt hjärta gjorde en volt samtidigt som jag i panik placerade mina fingrar mot hans hals. Adrenalinet spred sig ut i fingertopparna och andan försvann. Allt på samma gång ropade jag efter hjälp och tryckte på hand akutknapp.
Sen hände allt. Folk sprang. Folk gjorde sitt jobb. Ingen gick. Han var förlorad. Ännu en patient borta i cancer.

Tiden var som stannad i ett tidtagarur. Alla tystade ner. Leénden försvann. Dessa händelser tynger ner hela avdelningen. Jag var inte villig att ringa den hemska samtalet.
- Can someone take care of this? sa jag frustrerat och sträckte ut min hand i en gest.
- I'm... Going home, fortsatte jag i språng.
Förbi Stephanies rum fångade hon min blick. Hon kollade förskräck på mig. Detta var det minsta jag behövde. Henne att känna sig skyldig. Mina ögon var redan tårade och rann längst kinderna. Det var för mycket. Allt är för mycket. Allting är en känslovåg just nu. Jag brydde mig inte ett dugg om den silkeslena röst som ropade efter mig...

Stephanie's Perspective...
Utan jag visste ordet av det var han borta. Jag ropade på honom, men utan minsta tecken på svar försvann han genom trapputgångens dörr. Han var förstörd. Det var det enda jag hann lägga märke till. Men jag fick inte lämna dörrarna. Jag fick inte vara den som tog tag i hans hand. Jag fick inte vara den som snurrade in honom i min famn. Han var inte värd det... Vi var inte värda det.
Utan att jag märkte det själv var jag i tårar.
- Steph?
Hans manshänder placerades på mina axlar. Jag ryckte argt till mig dem.
- Go. Away, röt jag.
- He deserves some pain, and you should feel that after what he did to you.
- How can you-, andades jag och vände mig mot honom.
- It has been obvious my dear. Of course I know about your little affair. And you should be mad at him for what he did. He should've give up his job for you, but he didn't. You deserves better, Stephanie.
- And I can give you that, la han till och lutade sig närmare mot mig.
Han tvingade mig närmre hans hårda kropp. Med protest fick jag upp min arm för att med all kraft få till den bästa träff på käften. Hans ansikte hamnade i profil och hans ögon blev som glödande.
- You gonna regret this, silade han mellan tänderna.
- Never, sa jag hårt och knuffade iväg han.
Jag sprang. Sprang allt jag kunde...


It's so dramatic... Kapitel 23!
Ursäktar för den sega uppdateringen, men nu har jag lov i en vecka framåt och prao hela vecka 8! Då blir det förhoppningsvis bättre uppdatering... Men nu känner jag dessutom att denna novellen lutar mot slutet. Liksom 8 kapitel till, högst. Ungefär sådär, men garanterar inget. Kan bli längre eller kortare!
Men i alla fall så hoppas jag att ni hänger kvar till dess, gärna bidrar med kommentarer. Anledningen till uppdateringen är också att ni har blivit väldigt sega med att kommentera. Nådde 20 efter 4 dagar ungefär vilket inte är likt er. Men jag antar att jag inte ska klaga. Men tänk lite...

Comment please... I know you want it. 15+ for next... x

Break of Dawn - Chapter 22

Date: 2013-02-02 / Time: 22:59:00
Previously in Break of Dawn...
Tårarna tog inte stopp.
- Can you just leave? Please?
Han svalde hårt och reste sig därifrån. Tyst klickade dörren till och jag bara stirrade ut i det svarta. Jag kände mig som det svarta. Som om vi nu var förenade i ett...



Stephanie's Perspective...
Min behandling fortsatte. Alla människor omkring mig var numera som min egen skugga. Vad jag är gick fanns det en person vid min sida, en som ville "hjälpa" mig. Fortfarande var jag förbluffad. Som många beskriver krossad kärlek är det som ett stort tomt hål inom en, och jag kan inte mer än att hålla med. Jag är tom, i chock. Orden ringer fortfarande i öronen på mig. Hela den kvällen spelas i repris när jag ligger i mörkret och faktiskt rent ut av lider i min ensamhet. Hur jag faktiskt kände av hans utstrålining att något inte kändes helt rätt. Hur oroliga hans ögon hade varit. Och samtidigt under våran tid jag lärt känna han så vet jag att det är nog bland det svåraste han gjort. Att han ens stod ut med just det här yrket, med dem här riskerna? Det gick inte ihop för mig.
Men något som var fruktansvärt är när han faktiskt går förbi mitt rum. Att han inte kan hålla sina råddjurssnälla ögon ifrån mina och se så efterlängtad ut. Det är två plågor i ett, om man nu lägger till min cancer som verkar ta mitt liv även om behandlingen verkar gå åt ett håll - vilket verkar vara rätt. Men vissa kvällar är så äckliga, irriterande, fruktansvärda att man bara vill rasa ihop, krossa saker. Att jag förlorade min trygghet, min kärlek just nu... Tårarna tar inte slut.
- Stephanie, are you awake? rösten fick mig att titta upp utan en min.
- Yes, svarade jag och satte mig upp.
En man i vit rock, oerhört sexig som man ser i filmer men en personlighet som får en att hålla tillbaka. Han är trevlig och "professionell" tills man lär känna honom. Han är självsäker och väldigt över entusiastisk vilket den tiden jag har haft honom speglar. Nu snackar vi en vecka alltså. Visst, han kan självklart sin sak. Men hans egenskapar var nästan skrämmande i perioder och ibland kunde han vara... Som Liam, vilket var jobbigt. Men denna mannen heter John Verner. Och jag kan numera presentera honom som Liams ersättare efter uppbrottet. Vårat första möte var lite kyligt, även om att smörade på som bara den med ett brett leénde och perfekt fixat hår på jobbet. Han vill alltid upplysa om att han har gått utbildning i psykologi, alltså att jag kan prata med honom. Prata om problem eftersom han verkar har förmågan att se igenom människor som jag. Han vet att något tynger mig, men inte en susning om vad. Men mötet som sagt var kyligt och jag kommer ihåg hur mitt hjärta skenade iväg när han frågade mig personligen om varför det blev läkarbyte. Mitt svar var ju så gott som bara ett stammande och en vit lögn.
- Vi trivdes inte riktigt ihop, sedan var det någon utbildning Liam var tvungen att gå, hade jag sagt.
Ni ser ju det själva. Att säga det fick tårarna att bränna i ögonlocken eftersom han redan kom nästa dag. Hur Liam lyckades få igenom det så snabbt vet jag inte. Men hans chef är väl överfötjust i Liams erfarenhet och hans bokstavligen kärlek till sina patienter får väl han att spela med. Ja, lite ilska ligger i det hela med all rätt.
- Here you are honey.
Hans icke-smickrande kommentarer i varje konversation var alltid lika obekvämt. Liksom alla honey, love, darling... Mitt huvud ville sprängas. Sliskig.
- Thank you, sa jag och förde en av de fem tabletterna mot munnen och drack en klunk ur vattenglaset.

Liam's Perspective...
Min koncentrationsförmåga hade sänkts, helt klart. Hela min kropp skrek att jag måste tillbaka henne. Men har gjort det rätta. Vilket jag får påminna mig själv regelbundet om... Min blick hade fastnat på den människa som jag mer än allt annat ville få härifrån. Hans skratt ekade i korridoren, tillsammans med någon patients mamma eller liknande. Hela han var ett störande moment. Jag muttrade argt för mig själv.
- Dr. Liam Payne, betonade rösten.
- Um, muttrade jag.
- You doesn't seem like yourself?
- No, it's okey, skakade jag av mig och kollade upp.
- I see that something is not as it should. Your eyes have been fixed on John in the last ten minutes, sa Sunni och vred på huvudet.
- But there's nothing...
Hon vred envist på huvudet.
- Okey, why did he get her as his patient?
- Get who?
Varför spelar hon dum?
- Stephanie! I mean... He's...
- Sexy, charming, nice... hon avslutade min mening med ett flin.
- I would say too much, sa jag.
Hon ryckte på axlarna.
- I thought it didn't work between you, sa hon kort. Betoningen var läskig.
- No, svamlade jag med rynkad pannan.
- Or was there a secret affair?


Boom baaaam, kapitel 22 is out!
Långt kapitel, eller? Haha, längre än förgående i alla fall. Hoppas ni gillar det! Men det verkar lite som att varken Steph eller Liam gillar den där John Verner... ;) Haha oh, ni ska bara veta. Men det verkar även vara lite... Kyligt nu. Ja, Sunni vet ju om allt... Men kommer hon att hålla tyst om det? Och kommer John att charma Stephanie?

Lets find out the fortsättning! Ni är otroliga läsare... Verkligen. What about kanske 20+ för nästa kapitel? :D x
SEDAN EN FRÅGA, funderar på att ha länkbyte igen. Några intresserade?

RSS 2.0
Bloggerfy Splinx

Bloggerfy Splinx